Beskriven av Lars Björkroth
Sommaren 1951 besökte jag för första gången Öland. Anledningen var en tillfällig sommaranställning på Foa 3. Vi hade tillgång till en jeep och den gav oss rika tillfällen att undersöka Öland. Långalvet passerade jag många gånger och med ett 4 år gammalt flygcertifikat insåg jag redan första gången att detta var platsen för ett flygfält. Inga större ingripanden i naturen behövde göras. Varje söndag åt vi middag på Grankullaviks pensionat där jag kom i kontakt med Harald Ericksson. Vi pratade en hel del om vilka möjligheter ett flygfält skulle erbjuda och Harald tände direkt på idén och kunde inte släppa den. Han tog kontakt med de tre markägarna och kunde få till stånd ett kontrakt.
Därefter började det egentliga arbetet på Långarvet. Löst material i form av sten och gärdesgårdar undanskaffades. Till sist återstod endast en stenmur tvärs fältet, dock med en öppning på c:a 50 m. En stor del av arbetskraften var frivilliga pensionatsgäster, som plockade sten i hinkar. Fri tillgång på dryck ingick eftersom Harald hade placerat en kagge svagdricka inom räckhåll. Bröderna Helge och Hemy Rydberg ställde upp med traktorsläde.
Premiärlandningen skedde den 30 augusti 1957 då jag tillsammans med Åke Johansson från Norrköpings Automobil & Flygklubb satte ner den gamla SK 12:an SE-BYW på det smala stråket. På fältet väntade en mottagningskommitté med bl.a. en glädjestrålande Harald samt jägmästare P-G Arne från Ölands revir och Stig Johansson på posten, som skrev om händelsen i Ölandsbladet. Efter en stund gjorde jag den första starten från fältet och ansatte landing nummer två. Det var en härlig känsla trots att öppningen i den kvarvarande stenmuren såg ovanligt smal ut uppifrån. Öland hade fått sitt första (?) flygfält.
Det skrevs en hel del i pressen om fältet. Det var inte bara i Ölandsbladet och Barometern utan även Teknikens Värld (nr 1;1958) hade en artikel om Harald Ericksson och hans pensionat. Den hade till rubrik “Öland först med aerotell”. Även undertecknad skrev därom i Flygrevyn (nr 11;1957) under rubriken “Landning på allvar”.
Harald inledde ett samarbete med Aero Nord och den första taxiflygningen till Ölanda från Bromma skedde den 13 juni 1960. Ombord på flygplanet, en Aero Commander, befann sig flygkapten Hans Thelin och direktören i Aero Nord Per Holmström. De ville göra en provlandning med den tvåmotoriga maskinen inför midsommarhelgens beställda taxiflygningar (se SvD den 14 juni 1960), och uttryckte sin tillfredsställelse med fältet.
Redan samma sommar anordnade Kalmar Flygklubb en flygdag, som hölls i hällande regn med närvaro av dåvarande kronprins Carl Gustaf. Ett stort antal flygplan deltog. Under så gott som varje sommar har det bedrivits rundflyg och fotoflyg, vid ett tillfälle med en KZIII Lärkan, som t.o.m. landade tvärs banan. År 1962 hölls en flygfest med tivoli på fältet och 1969 hade EAA ett Fly-Inn med c:a 35 deltagande flygplan. Olle Åhnstrand deltog med sin SK 16 och jag själv med en Cessna 182. Steve Wittman från USA förgyllde tillvaron med en vertitabel ”busflygning” på absolut lägsta höjd bland enarna med en Lillcub. En förnämlig middag med lax och gås på Pensionat Grankullavik avslutade flygfesten.
Roy Idensjö med sommarbostad i Byxelkrok, numera Däckroy i Färjestaden, hade sin MFI-9 SE-EFD, parkerad på fältet under sommaren 1971. Jag hade då tillfälle att göra c:a 50 flygningar med densamma, bl.a. tillsammans med kommunstyrelsens ordförande Roland Larsson, som därefter klubbade det viktiga permanentningsbeslutet. Det var det sista året innan det blev storkommun. Hade detta beslut ej fattats skulle med stor sannolikhet fältet förblivit i ursprungligt skick.
Vad hände sen?
ff Per-Olof Boman
I samband med att flygfältet blev asfalterat överlät Harald Eriksson arrendekontrakten med markägarna till den nya storkommunen Borgholms kommun, som nu inträdde som huvudman för Ölanda. Ölandspiloterna Birger Brunberg (Byxelkrok) och Kjell Nyhlén (Dödevi) var två på norra Öland som gladdes åt det “nya” flygfältet. Birger Brunberg såg under 70-talet stora möjligheter för norra Öland när man nu fått en godkänd trafikflygplats. Trots mycket arbete och pengar blev det ingen riktig fart på flyget, varför Birger tog sitt flygplan och sökte andra “jaktmarker”. Per-Olof Boman bedrev rundflyg på Ölanda 1974-1976. Därefter tog Kjell Nylén vid och genom samarbetet med Swift Air i Stockholm, såg han till att rund- och taxiflyget fungerade under tidigt 80-tal.
Lönsamheten var dock besvärande låg för samtliga flygföretag, varför Ölanda övergavs.
Kommunen hade nu endast utgifter för fältet och man talade allmänt om en nedläggning, men som ett tänkbart altenativ kunde man överlåta fältet till en ideell förening. Ölanda Flyg- och Motorsällskap bildades och åtog sig det tunga ansvaret att förvalta Ölanda. Flyg och motordagar skulle hjälpa klubben att finansiera underhåll och planerad utbyggnad av Ölanda. Trots att tre (3) årliga flygdagar arrangerades av klubben blev det aldrig något överskott.
Sällskapet bildades 1992 med syfte att främja flyg och motorsport och annan därmed förenlig verksamhet. ÖFM fokuserar idag på att få ut kunskapen om Ölanda till så många privatflygare som möjligt och därmed få upp antalet landningar och besök till Öland. Antalet medlemmar i sällskapet behöver bli fler och mer aktiva.